Dom kallar mig "wrack suit".
Våtdräkten jag släpade med mig var inte i toppskick, detta för att slippa släpa hem den igen. Och det behöver jag inte. Den gjorde en enastående insats och höll hela året ut, sen fick det vara nog.
Kapade den på mitten, för att i ett desperat försök kunna använda den som lite extra värme och skydd för solen. Det fungerade. Lite. Mest för solen.
Ett helt nytt år och decennium!
Nyår firas nog nästan mer än jul här. Fast det blev inte så stor baluns ändå. Alla var väldigt trötta, själv hade jag varit ute på vattnet i 4 timmar. Och det är, tror det eller ej, något man blir trött av. Jag tror man kan jämföra det med fyra timmars intensiv snöskottning. I brännande sol.
I vilket fall hade vi av en grillkväll i skenet av "blue moon", dvs. andra fullmånen i samma månen. Och det sades att detta inte inträffat här på 28 år. Oklart om detta är sanningen, på norra halvklotet var det två år sedan. Det åts och dracks, grillade saker och jag hade skapat mängder med potatisgratäng för tillställningen. Halv tio började dock kroppen tycka att det kunde räcka, men det gick över vid elva-tiden.
God fortsättning på det nya året!
Varma dagar. Utan vind.
När vinden inte viner i träden, ja då blir det varmt. Fördelen är pool och andra som också väntar på vind. Så här kan det se ut.
Ett klipp och en fröjd för ögat.
På självaste juldagen vässade jag saxen fick av lite hår från huvudet. Skönt. Dessutom provade jag julklappen från mig själv. Solglasögon. Polariserade. Solen är evigt stark, och vid vattnet ännu starkare med massor av reflektioner. En fröjd för ögat.
Julsurf.
Juldagen var första gången jag använde en surfbräda, dessutom stod jag på den. Lätt som en plätt. Faktiskt. Men vågorna var lite små, så jag får prova mina vingar på riktigt en annan dag.
Klimatkompenserade julklappar. Högst upp på alla barns önskelista.
Jag köpte glögg på Ikea. Den är från Herrljunga (Herr-yunga). Med andra ord har den färdats över halva jorden.
På julaftonsförmiddagen kände jag att julstämningen var bristfällig. Och vinden började göra sig märkbar. Hur skulle jag kunna få ihop dessa ting? En värmande glögg på stranden efter ett par timmars vindsurfande skulle vara en briljant lösning.
På önskelistan fanns då två saker: värme till glöggen och klimatkompensation till den samma. Den eleganta lösningen blev en PET-flaska och en t-shirt.
Tro det eller ej men jag brände mig nästan på den ädla drycken.
För att ytterligare spetsa tillvaron försökte jag faktiskt leva upp till ett uttalande jag gjorde för ett par veckor sedan. Det löd ungefär: framåtloop innan jul. För er som inte har en aning om vad detta är rekommenderar jag titta på den här i slowmotion.
Och jag klarade det, men landningen var inte perfekt, så jag nockade mig själv med högernäven och spräckte ögonbrynet. Men lika glad är jag för det. När jag kom upp på land efter att jag upptäckt att jag hade lite blod i ansiktet frågade jag hur det såg ut? How does it look? Jag blev överraskad och lite besviken av svaret: You look cool, man!
Och nej, kära släktingar, vänner och beundrare, det hade inte hjälpt med hjälm.
Sen höll vi afton.
Julen är räddad.
Jag föll för traditionen. Skippade en förmiddag med bra vind och gav mig med bestämda steg av till Ikea. Köpte varken Tindra eller Expedit, däremot juleskum, sill, köttbullar (de kunde jag ju faktiskt ha rullat själv), pepparkakor, glögg m.m. Gladast är jag nog för juleskummet, det jag saknar mest är nog julmusten.
Lyckades också handla en julklapp till mig själv, nu har jag tre! Dags att börja rimma!
Godnatt. Först till julafton vinner!
Long time, on sea.
Det var evigheter sedan jag skrev något på bloggen. Troligtvis på grund av att jag, som en släktning vid namn Eva uttryckte det, har bättre saker för mig än att sitta vid en dator och försöka hålla nyfikna släktingar och vänner uppdaterade.
Dagarna flyr med vindens hastighet, och kuling är vardagsmat här i byn, men jag har förstått att det börjar närma sig jul. Mest på grund av att många av mina nya vänner har åkt hem för att fira just jul. Det är tråkigt, och kanske är bloggen lite av en tillflykt.
Med andra ord har jag haft väldigt trevligt de senaste två veckorna och kommer att göra en sammanfattning med ett gäng inlägg nedan, mest bestående av bilder.
Idag lyckades jag träffa rätt på både datum och dag, måndagen den 21 december, men det är sällsynt. Med stor sannolikhet lär jag behöva fundera på om det verkligen är julafton när jag vaknar på … få se nu … torsdag.
Segel och segling.
Det blev lite ändrande planer angående köp av utrustning. För att ingen ska känna sig förvirrad, inte minst jag själv, så ligger det alltså till så här: Jag är stolt ägare av två stycken Simmer Icon segel av 2008 års modell, med en seglingsbar yta på 4,4 resp. 5,0 kvm. Dessa segel är mycket lämpliga att använda i vågor, vid vindhastigheter mellan cirka 10 och 15 m/s. Ägare är jag också till en vindsurfingbräda. En röd. Den har en volym om 73 liter, vilket innebär att det finns stor risk för vatten i knäna när vinden inte är tillräcklig.
Om jag ska vara ärlig … nej, det stuntar jag i … Visst ser det fräckt ut?
Foto: Anna Bågenholm
Plattvatten, i viken. Vågorna är längre ut, måttligt synliga i bakgrunden av bilden.
Foto: Anna Bågenholm
Kärran. Utan bräda.
Ett segel, jag kallar det fyrfyra.
Vindsurfingkurs.
En väldigt duktig vidsurfingsinstruktör hade en fyradagars vågsegllingskurs här i Lancelin. Jag deltog inte men lyckades ändå knipa ut mig ett par tips. Hur man gör en framåt-loop exempelvis, hoppas jag med det innan jul.
På bilden var de ute och dansade i förmiddags-ingen-vind. Hade jag haft en större bräda här hade jag nog försökt dansa lite jag också.
Raukar.
Raukar, även kallat pinnacles, finns lite här och var. Men väldigt många, i väldigt gul sand, finns två timmar norr om Lancelin i närheten av Cervantes. Två bilar åkte norrut en vindfattig dag.
Detta träd med gula blommor kallas för "Western Australian Christmas tree", det finns lite här och var och utmärker sig väl. Fakta är det inte är trädet som blommar utan blommorna är en parasitväxt som trivs på just denna trädsort. Men det sitter också två fåglar i trädet.
Sandboarding.
Vi bestämde oss för att prova sandboarding. När den rätta dagen kom (utan vind) råkade det också bli väldigt varmt.
41 grader Celcius, 1008 hPa lufttryck och nästan mitt på dagen.
Foto: Torvind Næsheim
Vi kunde inte låta bli att fota lite i sanden, som är väldigt finkornig. Detta har jag ingen aning om varför, men jag vet att vinden flyttar runt dessa dynor hela tiden. Med andra ord är den mest finkorniga sanden överst.
Perth, dagstripp.
Visserligen är jag lite av en lantis och byfåne, men jag kände ändå att en tripp till människobyn inte skulle sitta helt fel. Och jag kände mig inte lika dum som den person som får se den här skylten bakom ratten på godtyckligt fordon.
Köpte mig ett par flip-flop eller thongs som de säger här, vilket är mycket förvirrande och svårt för de icke-australienska människorna med engelska som modersmål eftersom det betyder tanga-trosor, om jag inte är fel underrättad. Och jag har sedan dess också lärt mig att gå i och tycka om detta fotdon.
Claudia.
Anna och Torvind.
"Hemma" igen.
Didgiridoo.
Didgiridoo, lika lätt att stava som att spela. Det går alltså efter några försök om någon visar vad som är rätt. Äntligen fick jag lite Australien-känsla.
Knäck lagom till jul.
Som sagt så hade jag en helt vanlig surfdag. Nästan. Här kommer uppföljningen.
Mitt knä är helt, utan en skråma. Men min bräda tog lite mer stryk, väldigt mycket mer stryk. Men det gick ganska smidigt att laga hos den lokala surf-smeden Wade.
En vanlig surfdag. Nästan.
Träffade två svenska killar på stranden. De hade lite schyssta vindsurfinggrejerna till salu. Bra pris på en del, lite dyrare och bättre segel. Men ska försöka få hem dessa på något vis någon gång.
Men brädan jag tänkte köpa har inte hunnit bli reparerad, så jag har använt samma modell fast lite mindre. Nu behöver den också repareras. Fast mer. Knäckte den. Tråkigt och lite dyrare än jag räknat med. Men jag är hel. Hel helt klart.
Väder och vind.
Vädret i Lancelin – som fortfarande är en liten håla och sommarby likt Burgsvik – har jag nu börjat begripa mig på. Det är sol och mycket vind. Varje dag. Solen har hittills lyst minst nittio procent av dagarna, och de dagar med mindre vind sätter brisen in vid tre-fyra tiden.
Därför har jag nu lyckats planera lite mer än två dagar framåt. Jag har köpt – i alla fall nästan köpt – en komplett vindsurfing-utrustning. En 80-liters vågsurfingbräda och två segel. 4,7 och 5,3. Hoppas jag ska få minst fyra dagar vi veckan med det.
Med andra ord blir jag kvar i Lancelin tills vinden sviker eller jag tröttnar på att det är svindyrt i mataffärerna. Det sägs att västkusten är betydligt dyrare än östkusten, och tänk er då en liten ort med närmsta stad 13 mil bort dit människor kommer för vind och sol och därmed inte bryr sig om så mycket annat.
Sunset in the dunes.
Mör och färdigsaltad.
Igår var jag på vattnet i sex timmar. För er som är intresserade blåste det 13–15 m/s, och jag körde fyrsju och fyrtvå och en 80 liters bräda. Det gick fint, jag blev spolad några gånger men lyckades också ganska bra med att rida tremeters-vågorna. Härligt!
Idag har brisen inte kommit ännu, men den lär sätta in när det går mot eftermiddag. Vi får se vad jag orkar med. I helgen blir det inte så mycket vind så kanske ska jag lära mig surfa. Utan segel.
Sand.
Det mesta av australien består av sand. I alla fall på västkusten. Lancelin är känt för två saker, vind och sand. Så när det inte är vind så går man till sanddynorna (?, sanddunes eller bara the dunes), inte så kul där när det blåser. Så här ser det ut.
